Røykstue
  Det er mange ikring deg som frys, ver du eit bål, strål varme ifrå deg! Halldis Moren Vesaas
 
 
 

Veien til Trysil

De første lutnesinger

Gården tar form

På Oles

Slektstre

 


Svedjekulturen och vägen till Trysil.

Bo Hansson

Trysil är en del av det stora Skandinaviska finnskogsområdet som bebyggdes under en hundraårsperiod från 1570 - 1670. Invandringen var till en början en ren migration inom det svenska riket. Den startade in över Kolmården på 1570-talet, mot Tiveden och in i Karlskoga Bergslag. Strax efter exploaterades också obebyggda delar av Ångermanland. Från strax före 1600 var det Gästriklands och Hälsinglands tur. Dalarnas finnmarker bebyggdes från två håll. Dels österifrån in över Orsa, Svärdsjö etc. och dels söderifrån i Bergslagsområdet. I samband med strängare lagstiftning kring svedjebruket på 1630-talet, kan man tydligt se att flyttningarna västerut mot Värmland och Norge tar fart. Omkring 1640 bosätter sig de första finnarna i Rotberget, Hof och från 1656 i Gravberget, Våler. Dessa spelar sedan en viktig roll för de som strax före 1670 bosätter sig i södra och västra Trysil.

Orsaker till folkomflyttningen

Många teorier har framförts om orsakerna till denna folkomflyttning. En del är av mer dramatisk karaktär. Modern forskning tyder på att detta åtminstone inte var den huvudsakliga anledningen. Samma skogskolonisation som Skandinavien upplevde, förändrade hundraårsperioden innan också bebyggelse-kartan i mellersta Finland. Även här var det till stora delar obebott, när svedjebrukarna tog för sig av dessa skogsområden. Inflyttningen skedde från syd-ost upp mot Savolax och senare norra Tavastland (Rautalampi). Mycket tyder på att svedjetekniken dessförinnan förfinats och utvecklats bl.a. genom nya rågsorter. Då klimatet under denna "lilla istid" krävde större odlingar och befolkningstillväxten var stor bidrog detta sammantaget till behov av större utrymme.

Mot mitten av 1500-talet började det därför bli trångt i mellersta Finland och svedjebrukarnas expansion fortsatte. Huvuddelen av flyttningsströmmen gick mot norr till Österbotten och Kajanaland, österut mot norra Karelen, samt söderut till Ingermanland (också svenskt då) och andra områden vid Finska viken. Endast 10 - 15 % beräknas ha rest över Östersjön till Sverige och senare Norge. Finland var sedan tidig medeltid en intergrerad del av Sverige. Stockholm var huvudstaden och båttrafiken över Östersjön till många hamnar var livlig.

En äldre uppfattning är att nödår och krig varit flyttorsakerna. Missväxten var dock inte värre i Finland än här. Visst har oroligheterna längs gränsen till Ryssland påverkat en del, liksom tvångsutskrivningar av soldater, borgläger o.s.v. Men om det vore den huvudsakliga anledningen borde invånarna i hela landet reagerat lika. Huvuddelen av de som flyttade under denna period, kom från ett relativt koncentrerat område i mellersta Finland, där det blivit allt folktätare och brist på utrymme för svedjebruk.

Innvandringstakt.

Sverige och Norge

Bebyggelsen före denna tid, kan man lite förenklat säga, var koncentrerad till de större vattendragen och sjöarna. I skogsområdena utanför byarna, låg böndernas fäbodar. Omkring dessa eller oftast längre bort, växte svedjefinska nybyggen fram.

Berörda skandinaviska områden var från norra Öster- och Västergötland i söder till gränsen mot lappmarken i norr. Västerut ända till skogsområdena nordväst om Oslo, ja ända till Delaware i USA. Gränsen för expansionen sattes av befintlig bebyggelse och som på Østlandet, av fjällen.

I Sverige fanns en hel del finnar sen tidigare. En del med anknytning till silver- och koppargruvor, många i huvudstaden och Mälardalens jordbruksbygder. Dessa var dock inte svedjebrukare, utan kom från kusttrakterna och hade en levnadskultur som liknade den svenska och norska. Arbetsvandringar och säsongsarbete var vanligt. En del av dessa "västfinnar" stannade också kvar i Sverige.

Spåren finns kvar

Genom svedjekulturens särart, den muntliga berättartekniken (runosångerna), det nationella eposet (Kalevala) och Savolaxarnas släktnamnsbruk kan vi fortfarande få en bild av hur och var man levde. Svedjebruket var den sammanhållande länken som krävde stora arbetsinsatser av många människor i lag eller storfamiljer. Det finns även i Skandinavien exempel på hur skörderesultatet delades mellan markägare, brukare och de s.k. husfinnarna. De sistnämnda var tillfälligt engagerade landsmän på väg västerut letande efter egna svedjemarker att fast bosätta sig på.

I den finska kulturen fick platserna namn efter dess invånare. I Sverige och Norge var det tvärtom. Bonden fick namn efter platsen dit han flyttade. Därför kan man ännu finna ut var i Finland släkterna bott. En speciell person kan vara svår att finna, men släktens gård/by går bra. Man måste dock komma ihåg att detta heller inte anger något egentligt ursprung. Svedjebrukarna tillhörde en rörlig kultur, som strax före flytten till Skandinavien kom längre österifrån.

Kuosmala, Raatikala, Tossavala ...

En släkt som ganska säkert kan följas till en speciell by är Himainen. Heikki (Henrik) Himainen anges som utflyttad i Nationalarkivets fogde- och länsräkenskaper år 1598. Han bodde i byn Himala, söder om Ristina i Pellosniemi. Idag heter byn Himalansaari (Himainens ö). Släkten bor fortfarande kvar. Där skattade redan 1571 fadern "Hendrick Hendricksson Himain". Henrik tog förmodligen som så många andra båten över Ålands Hav och hamnade i Tierps socken, norra Uppland. Där föddes bland annat sönerna Johan och Henrik. Enligt tingsförhören i Orsa 1636 hade de kommit till Björkberg respektive Rosentorp som husmän. Henrik fick också som vi vet av "Finnemanntallet 1686" sonen Henrik i Orsa år 1625. Han som senare kom via Lyytiäinen-släktens nybygge Gravberget, gifte sig med dottern Ingeborg och senare röjde Galåsen. På liknande sätt kan man följa Kuosmanien till Kuosmala, Tossavainen till Tossavala, Ronkainen till Ronkala, Lyytiäinen till Lyytiälä och så vidare. Alla dessa gårdar, en del idag byar, ligger i en cirkel med en radie på drygt 5 mil nära Mikkeli och Juva.

Svedjebruket var den sammanhållande länken

Hela denna östliga kultur har svedjebruket som den samlade kulturbäraren. Var man bosatte sig, hur och vilka hus man byggde. Vilka binäringar man hade. Ja allt var sammankopplat i en lång kedja. Arbetskraftsbehovet för det är också motivet till att flera familjer slog sig ner på samma plats och utvecklade storfamiljer eller att man från tid till annan var beroende av husfinnar. Man brukade inte jorden i egentlig mening utan hade yxan och skäran som huvudredskap.

Många historiker och forskare kallar svedjebruket för primitivt. Mycket beror på att man bedömt det utifrån jordbrukssamhällets traditioner och att man inte känt till den främmande kulturen tillräckligt. Så länge svedjebruket kunde bedrivas på det sätt man lärt genom generationers erfarenheter, så länge levde man gott och minst lika bra som den svenska och norska befolkningen. När brist på mark uppstod eller myndigheter och markägare begränsade möjligheterna till svedjebruk, övergick man till andra metoder med sämre resultat. Samtidigt tvingades man av samma skäl bli jordbrukande bönder i steniga skogstrakter som inte var ägnade för odling. Här inleddes för många en succesiv och i en del fall dramatisk standardsänkning.

"Huuhta" - storsvedjande

Med svedjebruk menas brännande av mark för att odla mat. Svedjandet i den mest utvecklade och förfinade form vi känner kallas "huuhta". Ett svenskt namn är storsvedjande. Det bygger på en speciell sorts tuvråg som är två-årig och kunskapen om att marken i vuxen granskog är sur och under åren lagrar stora mängder näringsämnen.

Odlingscykeln omfattar fyra år: 1.) fällning, 2.) torkning, 3.) brännande - sådd, 4.) skörd. Trädfällningen utfördes på våren (april = huhtikuu). Berättelser finns om att man halvfällde och lät höstormarna göra en del av jobbet. Skogen skulle torka väl och helst klämmas ner av två vintrar. Kring midsommar det tredje året skulle fallet brännas, strax före ett regnväder. I den ännu varma askan såddes rågen glest, korn för korn. Ett korn under varje näversko eller sju på ett kalvskinn har varit vedertagna begrepp. När regnet kom hårdnade askan och skyddade utsädet. Den sura granskogsmarken hade nu också fått ett dramatiskt höjt ph-värde genom den lut som bildades av vatten och aska. Den process som då startades av hastigt "uppvaknande" mikro-organismer skapade stora mängder kväve och andra för rågen viktiga näringsämnen. Just denna råg klarade av att ta hand om dessa utan att växa ihjäl. Redan efter några veckor syntes stora "grästuvor" på svedjan och samma höst släppte man in kreatur för att beta av dem. Följande vår sköt mängder av nya skott upp och under goda år kunde flera tiotal manshöga rågax bli resultatet av ett sått rågkorn. Så länge möjligheter gavs odlades varje svedja bara en gång med råg. En speciell sorts svedjerovor hade också en viktig del i kosthållet.

Piirtti - rökstuga - bostadshuset

Svedjebrukarnas liv var helt anpassat efter detta sätt att försörja sig. Från de första övervägandena om var man skulle bosätta sig, till de byggnader man uppförde o.s.v. Det är framför allt tre byggnadstyper som här i landet betraktats som karaktäristiska för svedjefinnarna. Främst för att de avviker mest från våra egna. Den skorstenslösa ugnen vid sidan av ingångsdörren har en central plats i alla.

Finnarnas bostadshus kallas rökstuga. De äldsta kända består av ett nästan kvadratiskt rum, med en helt dominerande ugn. Ända uppemot 1/4 av stugans yta har nämnts. Ugnen var murad av lerbruk, manshög och utan rökgång/skorsten. Dess huvudfunktion var att värma lagom under så lång tid som möjligt, därav detta enorma stenmagasin. Inte ens under kallaste vintern var man tvingad att elda varje dag. Den var helst murad på en timmerstomme ovan golvet och eldades framifrån. I taket en bit från ugnen fanns en rökhuv mellan inner- och yttertak, vars öppning kunde regleras. Draget justerades genom en skjutlucka i väggen eller dörren. Röken som bidrog till att hålla värmen, omslöt taket och skapade endast obehag en stund vid början av eldandet. Ugnen hade nästan alltid en inmurad trapp eller vanlig stege på sidan. Giktbrutna och frusna kunde gå upp på bakdelen av ugnen och ha sina sovplatser där. Matlagningen utfördes åtminstone sommartid i kokhus ute på gården.

I vårt närområde finns rökstugor bevarade på Gravbergets gård, Glomdalsmuséet, Grue Finnskog och Södra Finnskoga. Det sägs att det tiotal som finns bevarade här i landet gör att vi har fler på ursprunglig plats, utan att vara muséer, än i Finland.

Riihi - Rian - Torkhuset

I den höga rian torkades den omkring två meter höga svedjerågen otröskad, som den skurits. Skylarna ställdes upprätt, uppe på det glesa mellantaket som byggts på genomgående stockar från gavel till gavel, ovan manshöjd. Rians ugn var låg och kallmurad, placerad i ett av hörnen innanför dörren. Eldöppningen var riktad mot dörren. Förutom att den skulle hålla hög och konstant torkvärme skulle konstruktionen förhindra gnistbildning. Den några dygn torra säden blev mycket eldfängd. På en del håll har rian utvecklats genom att s.k. agnhus byggts till, på sidan eller baktill.

Rian och bastun, liksom smedjan, var alltid placerade en bit från pörtet. Finnarna hade inte samma typ av gårdsbildningar som svenskar och norrmän. Gårdarna kunde därför tyckas vara planlösa för den som inte var invigd i svedjekulturen.

Rietorkningen gjorde att säden kunde torkas trots dåligt väder. Vanligt var att första delen av den processen skedde nära svedjefallen på s.k. storhässjor. Eftersom de många gånger var avsides belägna utnyttjade man vinterföret till hemtransporten. Skogsrior har också använts.

Ur svenska dokument från "kronan" med uppmaningar att bygga rior, ser man att dess torkning också ökade hållbarheten och förbättrade grobarheten. I Norge finns bara tre rior bevarade. En av dem på Glomdalsmuséet, övriga i Grue. Dalarna i Sverige är unikt för sina många bevarade rior. I Gräsmark, Värmland finns de enda med bevarad ugn. I Finland återstår dock ännu många.

Sauna - Badbastun

Finnbastu har blivit ett begrepp för oss. Längre tillbaks badade alla nordbor bastu, men traditionen hölls inte vid liv överallt. Badbastun kom tillbaks med svedjefinnarna. Ugnen här hade den motsatta funktionen mot i rökstugan. Den skulle avge stark värme under en kort tid. Även här var den placerad i ett av hörnen direkt innanför dörren, som oftast satt på gaveln. Tvärs över rummet, vid bakväggen var laven där man satt. Stenarna som ugnen byggdes av skulle hämtas i ett vattendrag och ha legat under ytan, så att de var mättade och inte sprack så lätt av värmen. Inget bruk användes utan man kilade ihop stenarna i en halvcirkel ovanför eldstaden. Kontaktytan med luften skulle vara stor som möjligt, varför ugnen byggdes på med lösa stenar. Storleken kunde ofta vara en m³ eller mer. Efter intensiv eldning togs glöden ut. Därav uppstod heller ingen rök när man kastade på vatten för att få ånga. Temperaturen reglerades med en skjutlucka i väggen och dörren. Det finns dokumenterat hur olika farsoter inte härjade finnmarkerna på samma sätt som i bygderna. Även ohyran hölls bort effektivt.

Tiotalet bastur finns bevarade i Norge, bland annat i Rotberget och på Glomdalsmuséet (från Kalneset, Grue).

Finnarnas väg till Trysil

Några saker är gemensamma för de finnar som kom till Trysil. Ingen av dem var född i Finland, utan var andra eller tredje generationens inflyttare. Samliga kom från östra delen av Sverige och bodde en tid i Hof eller Våler. Huvuddokumenten som ger oss en bild av dessa flyttningsrörelser är tingsförhören med finnarna i Orsa från 1636 och Finnemanntallet 1686. På svenska sidan finns några av dem angivna i skattelängder. Även norska skiftesprotokoll bidrar till att bringa klarhet i flyttningsprocessen.

 

I Haapamäki (Aspberget), strax norr om Rautalampi, har släkten Raatikainen bott och verkat sen mitten av 1500-talet.

Raatikainen från Raatikala

Mikko Raatikainen finns dokumenterad i skattelängder för Haapamäki by i dåvarande Rautalampi socken, från år 1552 till 1560. Reko (Greger) 1560-80, Mauno 1580-1616 och Paavo (Pål) 1616-32. Släkten skall ha kommit dit från Säminki (Savonlinna-området). Gården Raatikala har gått i arv inom släkten fram till 1994, då Eero Raatikainen sålde den till en avlägsen släkting. Den moderna gården har idag namnet Eljaksela. Man kan inte med detta bevisa att detta var våra förfäder, men man ser ändå att namn-traditionen delvis var lika i denna släktgård. Noterbart är också att en Pål Raatikainen utflyttade från Sääminki socken och Iitlahti by, troligen till Sverige år 1601 (NA 66853). Intressant är också att Haapamäki på norska betyder Aspberget. Numera finns ungefär 2.475 personer med detta släktnamn i Finland.

"Vår " Pål Raatikainen, grundaren av Raatikala (Rotberget) i Hof, var född ca 1614. … Hustrun Gertrud Mattesdotter föddes ca 1606 i Grangärde, syd-västra Dalarna. Genom Finnemanntallet 1686 kan vi se att de båda äldsta barnen är födda i Sverige 1636 respektive 1638. Den yngre Marte, som gifte sig med Anders Kuosmainen och bosatte sig i Tørberget, anger att hon är född "Ved det Store KoobberVerk". Stora Kopparberget är Falun, men vid den gruvan finns inga svedjefinnar säkert dokumenterade. Däremot vid Nya Kopparberget i nuvarande Ljusnarsberg, en socken som gränsar mot Grangärde i söder, var en majoritet av befolkningen svedjebrukare. Där finns också ett torp kallat Ratkens. Peder Pålsson Raatikainen som kom till Østenheden i Søre Osen var född i Rotberget 1643.

Tossavainen från Tossavala

De äldsta uppgifterna om släkten härstammar från Tossavalansaari (Tossavainens ö) i sjön Syvänsi strax söder om Jäppilä. Härifrån flyttade en Olof Tossavainen år 1601. Den ort som släkten idag främst förknippas med är Tossavanlahti (Tossavainens vik) nära Sulkavajärvi i Keitele socken. Släkten finns dokumenterad där sen 1571 och bor fortfarande kvar. 1984 fanns totalt 1.739 finnar med detta efternamn.

Den 7 november 1622 fick Olof Markusson kung Gustaf II Adolfs tillståndsbrev att slå sig ner på skogarna i Österdalarna. Han var född omkring 1585 på Markkula gård i Lievestuore by, Laukka socken, son till skomakaren Markus. Till Tandsjö på Orsa Finnmark kom han efter att ha bott 10 år i Alfta, Hälsingland. Att han nämns i detta sammanhang beror på att "finnmarksaposteln" Carl-Axel Gottlund år 1817, träffade hans son-son-son och noterade släktnamnet Tossavainen.

Olof Olsson Tossavainen var Risbergets förste bebyggare tillsammans med Morten Mortensson Lyytiäinen omkring år 1668. Hans hustru Annika var född i Sandsjö, nästgårds på Orsa Finnmark. Hennes far Staffan Pålsson kom från Mulkkamäki i Lauka socken, där hans sannolike far Pål skattar i från 1554. Släktanknytning mellan Olof Olsson Tossavainen och skomakarsonen Olof Markusson är därför fullt möjlig, men ej bevisad. Olof Olsson bodde först i Vålberget (Mulikkala) på Grue Finnskog, där hustrun Annika Staffansdotters släkt slagit sig ner. Sonen Ole Olsen Tossavainen, som kom till Søre Osen, var född i Risberget 1660. Dennes hustru Kari Pålsdotter var född 1665 i Fryksdalen. Av detta skäl och åldern kan hon omöjligen ha varit syster till Per Pålsson Raatikainen som Trysilboka bind III anger. Hans mor var ju född ca 1606.

Kuosmainen från Kuosmala

I samband med att södra gränsområdet mellan Finland och Ryssland (Novgorod) kristnades i slutet av 1200-talet, döptes finnarna till olika kristna namn. Släktnamnet Kuosmainen har sitt ursprung i det grekisk-ortodoxa helgonnamnet "Kosmas".Vid denna tid levde svedjebrukarna i ett klansamhälle. Medlemmarna i Kosmas familj kallades sedan Kuosmainen. Namntraditionen var sådan att även män som blev ingifta i klanen / storfamiljen övertog den nya släktens namn. Det kunde alltså även gå vidare på kvinnosidan.

Tørberget historielag

Tørbergets Historielag besökte soldattorpet i Kosmala år 2000 (mellan Mikkeli och Juva).

I skattelängderna för Savolax från 1541 finns namnet Kuosmainen med i två olika socknar, Mikkeli och Juva, där de även återkommer 1562, 1571 och 1614. "Silverskattelängden" från år 1571 innehåller även skattebetalarnas förnamn.

Kring Mälkölä by, Vesulahti socken (nuvarande Mikkeli) fanns då tio skattebetalare med efternamnet Kuosmainen. Bland förnamnen såväl Anders, Olof, Henrik och Per. Alla välkända från Tørberget. Från Mälkölä i Vesulahti utvandrade år 1598 en Olof Larsson Kuosmainen och 1601 en Olof Johansson Kuosmainen. Inga rester av släkten finns dock kvar idag och byn är obebodd.

Juva socken hade sexton skattande av släkten och fortfarande två byar/gårdar med namnet Kuosmala.

Den ena några kilometer norr om samhället och den andra ett par mil mot syd-väst, … mittemellan Juva och Mikkeli. Här finns Olof och Per, men annars för Trysil främmande Kuosmainen-förnamn.

Olof Olsson i Sefaståsen på Ore Finnmark som sannolikt var far till Anders Olsson Tørberget, kom enligt egen utsago vid tingsförhören med finnarna i Orsa år 1636 från Vuolinko i Vesulahti. Han fick sitt nedsättningsbrev vid Stora Kopparberget år 1618. Olof bosatte sig först i Håven, längst norrut på Ore Finnmark. Före 1636 flyttade han närmare till Oreböndernas fäbodar på Sefaståsen. Detta skall ha uppmuntrats av bönderna då de ville ha tillsyn över sina egendomar och möjlighet att övernatta på skogen under handelsresor till Hälsingland. Enligt Kvarntullsskatten 1638 bestod hushållet av fyra personer över 12 år. Omkring 1654 avled Olof och arvsskifte genomfördes. Han hade då minst tre söner och två döttrar.

Tørberget

De första gårdarna i Tørberget låg som så många andra finnbyar på en "man" i en sydssluttning mot en sjö.

Från 1656 anges Mats som brukare. Sonen Staffan kom till Løvhaugen i Grue omkring 1647, för att 1683 flytta till Kirkesjøen och arbeta åt länsman Arne Grinder. Anders bosatte sig i Röjden, Södra Finnskoga. Han köpte 1658 halva hemmanet av Lars Rastoinen, morfar till Lars Olsson Kahilainen/ Koikkalainen, som på 1700-talet kom till Søndre Tørberget . Efter att ha blivit osams med en granne, sålde han det 1667 till Anders Andersson Hämäläinen. Därefter bodde han några år hos svärfadern Pål Raatikainen i Rotberget, innan han flyttade norrut till Tørberget.

Anders gör sig bemärkt även vid det svenska tinget. Ärendena var ungefär desamma som senare i Trysil. Han infann sig inte vid tinget den 14/11 1664, bötade för olaga svedjande 6/3 1665 och anklagades för olaga älgjakt 29/3 1667, men befriades den 25/9 1669.

Larsstua

Larsstua är troligen det äldsta bevarade bostadshuset från Törberget. Den förste Lars i byn hette Olsen Kahilainen och kom från Kindsjön i S. Finnskoga omkring 1750. Enligt tradition är det han som byggt stugan. Säkerligen byggde man bara rökstugor vid denna tid i det helfinska Törberget. Detta hus är idag en s.k. Österdalsstuga, efter kraftig renovering efter en brand. Huset står på privat mark i centrala Trysil Innbygd.

Lyytiäinen eller Lyytikäinen

Liitainen eller Liitiäinen, som i en del domböcker och andra handlingar även kallats "Lijten", är enligt finska språkforskare och lokalhistoriker fel. Lyytiäinen eller Lyytikäinen uttalat med svagt "uu" skall vara det rätta. Släkten går att spåra till nuvarande Suomenniemi och Mäntyharju socknar söder om Mikkeli. I den förstnämnda som tidigare tillhörde Pellosniemi ligger "Lyytikäinen talo", som nu är ett gårdssmuseum. Där har släkten varit talrik alltsedan 1548.

I Suonenjoki nära Rautalampi ligger Lyytilä och Lyytilänmäki. Det första en liten gård, det andra en by. I förnamntraditionerna finns det dock inget som stämmer med de många Lyytiäinen-syskon som föddes i Gästrikland och kom till Östmark, Våler och Trysil.

Den äldste brodern Anders Mårtensson anges i längderna för Mulltjärn i Östmark år 1655. 1658 tillsammans med en broder Mattes. Ytterligare en, Staffan, finns i Norra Röjdåsen, samma socken år 1664. Den senare återfinns också i Kvarntullslängden för 1681 i Aspberget Norra Finnskoga med ett hushåll på tre personer. Förstnämnde Anders är det som slår sig ner i Gravberget, med tre bröder Mårten, Johan och Jacob, samt systern Ingeborg. Hon som gifter sig med Henrik Himainen och blir nyröjare i Galåsen.

Etableringsfasen

Den första tiden på de nya platserna får i äldre berättelser ofta en dramatisk karaktär. Visst var det ett hårt slit, men sannolikt flyttade ingen till en ny plats förrän första skörden var säkrad och någorlunda bostad fanns, d.v.s. efter minst tre-fyra år. Under tiden var de husfinnar på rimligt avstånd. I Anders Kuosmainens fall var det säkert bara familjen som bodde i Rotberget hos svärföräldrarna efter åren i Röjden. Han själv och medhjälpare var nog redan då i Tørberget, i full färd att skapa grundlag för en etablering.

Rautalampi = Järntjärn

Det är också tydligt att skogsfinnarna var väl befarna med järnframställning. Myr- och sjömalmsjärn tillverkades och bearbetades, här troligen mest för husbehovsbruk. Tossavainen-släkten i Fågelsjö var vida berömda för sin bösstillverkning, bl.a. köpte Karl-Axel Gottlund en. I Bergslagen var finnarna delägare i och brukare av gruvor och hyttor före mitten av 1600-talet. Att Rautalampi betyder järntjärn är säkert ingen slump. Den var säkert rik på dessa råvaror och ännu ett bevis för att man hade kunnandet med sig hit.

Viktiga djur och nya tider

Svedjornas gräsväxt gav också gott om bete. Djurhållningen blev efterhand en allt viktigare del i försörjningen. Sæterdriften däremot var en svensk-norsk företeelse som finnarna sedermera tog efter. Den s.k. finnplogen användes inte på svedjorna som ibland sagts, utan kom in i bilden först när svedjebruket begränsades och man tvingades att odla upp de steniga markerna på finnskogen. Av tingsböckerna framgår också tydligt hur jakten på älg och andra djur var lika nödvändig som för jordbruksbefolkningen.

Efterhand som värdet på skogen steg, blev skogsdriften allt viktigare för såväl finnarna som Tryslingarna i övrigt. Under 1800-talet smälte de olika kulturerna samman. Främst beroende på att svedjebruket efterhand upphörde och storfamiljen spelat ut sin roll, men också av nya näringsunderlag, kyrkan, skolväsendets uppbyggnad och kommunikationernas utveckling. Idag är det i Vestre Trysil främst en del av våra seder och bruk, föremål, maträtter, stedsnavn, släktnamn och en del historier som lever kvar.

Källmaterial:

Tryckta källor:

Broberg, Richard "Finsk invandring till mellersta Sverige" Uppsala 1988

Riksarkivet (Finlands) "Domböcker för Savolax 1559 och

1561-1565" Helsinki 1954

Fågelsjö Hembygdsfören. "Fågelsjö – by i Orsa finnmark" Fågelsjö 1983

Gothe, Richard "Finnarnas bosättning i Orsa"

Gothe, Richard Ur "Orsa: en sockenbeskrivning" Stockholm 1950

Hansson, Bo "Skörd, missväxt, nöd"

Ur "Finnkultur" 3/1992, 1/1994 Säffle 1992, 1994

Herou, Lars-Olov "Finska släktnamn i Bergslagen"

Serie i "Finnmarken förr och nu" Ludvika 1988-

Herou, Lars-Olov "Svedjefinnarnas adelsmärke"

Ur "Finnmarken förr och nu" 1/1998 Ludvika 1998

Opsahl E. / Winge H. "Finnemanntallet 1686" Oslo 1990

Tvengsberg, Per Martin "Skogfinnene på Finnskogen"

Tvengsberg, Per Martin Ur "Värmlandsfinnar" Stockholm 1986

Östberg, Kristian "Finnskogene i Norge" Grue 1978

Östberg, Maths "De skogsfinska karaktärsbyggnaderna" Alfta 1998

Otryckta källor:

Brevväxling mellan prof. Veijo Salohheimo, Joensuu och Maud Wedin, L-O Herou och Bo Hansson

Finska Riksarkivet "Generalregister över bosättningen", Rautalampi 1550-1639

© Bo Hansson 2000.

 

 

 



Lutnes Søndre © 2013